Kulturhistoriska växter på Jamtli – en satsning för att bevara äldre växter

 

Trädgårdsstormhatt ”Aspås”

Aconitum x cammarum (sortnamn ännu ej formellt publicerat)

 

En blåvitblommande trädgårdsstormhatt med en hundraårig historia. År 1921–1922 byggde Sofia Persson och hennes man ett hus på orten och samtidigt planterade de björkar i en rad vid nedfarten till gården. Mellan dem planterade Sofia Persson stormhattar i runda rabatter. Stormhattarna stod i mitten av rabatterna och runt dem sattes lägre perenner och sommarblommor.

 

Med åren växte björkarna och började ta både ljus och vatten från de blommande växterna under dem. En efter en försvann perenner och sommarblommor, men stormhatten stod kvar och blommade tappert, vilket den gör än idag. ”Farmor kallade stormhatten för blåskor” minns Sofia Perssons barnbarn Ulla och berättar att den nog varit ganska vanlig i trakten när hon var barn.

 

Äkta stormhatt ’Vitspira’

Aconitum napellus ’Vitspira’

 

Fotograf: Leif Pettersson, Jamtlis Gynnare

 

Denna vitblommande stormhatt kommer från Evert Nilssons plantskola i Ås. Perennen donerades till genbanken från sonen Hans. Evert Nilsson och hans fru drev från 1960-talet till 1990-talet en handelsträdgård i Ås, där de också lade stor möda och stort intresse på rosor, perenner och exotiska träd. De samlade fröer och odlade fram ett material från hela norra halvklotet, och sålde vidare dessa i sin handelsträdgård.

 

Denna vitblommande stormhatt var en självsådd planta som Evert hittade bland sina blåvita stormhattar. Han tyckte att denna nya stormhatt var klart överlägsen andra ljusblommande stormhattar ”med sin ganska lysande vita färg” och fick därefter sortnamnet Vitspira.

 

Läs mer i boken ”Välkommen i min lustgård” som är en sammanställning av artiklar som Evert Nilsson skrivit genom åren i medlemstidningen för Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

 

Stor blåklocka ’Evert Nilsson’

Campanula persicifolia ’Evert Nilsson’

 

Denna mörkblå dubbla stora blåklocka kommer från Evert Nilssons plantskola i Ås. Perennen donerades till genbanken från sonen Hans. Evert Nilsson och hans fru drev från 1960-talet till 1990-talet en handelsträdgård i Ås, där de också lade stor möda och stort intresse på rosor, perenner och exotiska träd. De samlade fröer och odlade fram ett material från hela norra halvklotet, och sålde vidare dessa i sin handelsträdgård.

 

Läs mer i boken ”Välkommen i min lustgård” som är en sammanställning av artiklar som Evert Nilsson skrivit genom åren i medlemstidningen för Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

 

Stor blåklocka ’Snövit’

Campanula persicifolia ’Snövit’

 

Denna vitblommande fyllda blåklocka kommer från Evert Nilssons plantskola i Ås. Perennen donerades till genbanken från sonen Hans. Evert Nilsson och hans fru drev från 1960-talet till 1990-talet en handelsträdgård i Ås, där de också lade stor möda och stort intresse på rosor, perenner och exotiska träd. De samlade fröer och odlade fram ett material från hela norra halvklotet, och sålde vidare dessa i sin handelsträdgård.

 

Denna vita blåklocka är en frösådd planta som Evert sådde från frön av den vanliga arten stor blåklocka. Den vita blåklockan fick sortnamnet Snövit av Evert. ”Blommorna på denna är kragformad och har flerdubbla kronblad och saknar helt artens klockform. Man kan säga att den påminner om en halvfylld ros. Den renvita blomman kan bli ca 8 cm i diameter, så artens blommor är ju små mot denna…” (Ur boken ”Välkommen i min lustgård” av Evert Nilsson)

 

Läs mer i boken ”Välkommen i min lustgård” som är en sammanställning av artiklar som Evert Nilsson skrivit genom åren i medlemstidningen för Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

 

Fjädernejlika ’Frösön’

Dianthus (Plumarius-Gruppen) ’Frösön’

 

Fotograf: Leif Pettersson, Jamtlis Gynnare

 

Fjädernejlikan kommer från Frösön, blommar med dubbla, vita blommor och har en god, kryddig doft. När blommorna är nyutslagna kan de skifta i ljust rosa.

 

Sorten kommer från gården Västbyn på Frösön och går att spåra åtminstone tillbaka till 1920-talet. Ingeborg, som donerat den, berättar att hennes mor som var född 1907 växte upp med blomman. När hon och hennes make köpte hus i Dalarna år 1946 tog de med den dit och där finns den än idag. Gården Västbyn var en gammal gård men fick överges på 1960-talet när flygflottiljen på Frösön byggde sina start- och landningsbanor där. Sortnamnet ’Frösön’ berättar ändå om fjädernejlikans Jämtländska historia.

 

Fjädernejlika ’Timmermannens Vita’ och ’Timmermannens Rosa’

Dianthus (Plumarius-Gruppen) ’Timmermannens Vita’ och ’Timmermannens Rosa’

 

Två fjädernejlikor med kryddig doft och fransiga kronblad som kommer från en trädgård på Frösön. Hit flyttade läraren Anders Larsson och hans fru Maria Västerlund när Anders gått i pension år 1915. De övertog huset, en liten träkåk, efter en snickare och hans familj och gården hade då fått namnet Timmermannen.

 

Maria Västerlund tyckte om att arbeta i trädgården och med tiden hade hon odlat upp i stort sett hela tomten. Att det växte både rosor och en pion i trädgården redan på 1920-talet berättar ett barnbarn, den nuvarande ägaren Karins mamma född 1918 och uppvuxen i huset. När Maria Västerlund avled 1937 flyttade Karins morföräldrar in i huset och år 1949 övertog Karins föräldrar det.

 

Den ena sorten av fjädernejlika har rosa blommor medan den andra har vita blommor med ett rosa öga i mitten. Nejlikorna planterades i trädgården av Maria Västerlund kring 1915 och har ända sedan dess stått planterade i samma trädgårdsland, ungefär 1,5 gånger 1,5 meter stort. De båda sorterna har fått sortnamnen ’Timmermannens Vita’ respektive ’Timmermannens Rosa’ uppkallade efter gården där de växt.

 

Strandbinka ’Fru Frida Lindström’

Erigeron glaucus ’Fru Frida Lindström’

 

Från Östersund kommer strandbinkan ’Fru Frida Lindström’, en tålig och härdig liten marktäckare med ljuslila blommor. Den har fått sitt sortnamn efter fru Frida Lindström som odlade den i mer än fyrtio år.

 

År 1939 köpte hon en gård inne i Östersund där hon bodde i nära fyra decennier. År 1979 sålde hon gården vidare till Eva-Lis och hennes make, men bodde kvar fram till sin död i början av 1990-talet. Frida Lindström var trädgårdsintresserad och när hon lämnade över gården var hon noga med att utförligt berätta om växterna i trädgården för de nya ägarna. Det var viktigt för henne att de fick stå kvar och togs om hand. Perennerna låg henne särskilt varmt om hjärtat och en av perennerna som hon särskilt pekade ut var den lilla strandbinkan som stått i trädgården redan när hon flyttade in år 1939. Eva-Lis som blev rörd och intresserad tog som sin uppgift att bevara den och det är tack vare Frida Lindströms berättelser och Eva-Lis intresse som binkan kan spåras mer än sjuttio år tillbaka i tiden. Nu har strandbinkan fått sortnamn efter fru Frida som tyckte så mycket om den.

 

Strandiris ’Petrus’

Iris (Sibirica-Gruppen) ’Petrus’

 

 

Från Vågdalen kommer en vitblommande strandiris med en fascinerande historia. Familjetraditionen säger att läraren och missionären Petrus Nordfors tog med sig blomman från Indien i början av 1880-talet. Petrus Nordfors var den förste svenske Indienmissionären, han föddes i Vågdalen år 1844 och reste till Indien 1876. Där blev han kvar i sex år, först som lärare i staden Chimdwara, sedan som professor i fysik och historia i regionen Nagpur. När han senare återvände hem till Jämtland igen var det med möbler från Indien, men också med frö från irisen. Fröna sådde han i trädgården vid släktgården i Vågdalen. Petrus Nordfors var intresserad av djur och natur, men varifrån han fick, köpte, eller samlade in frö från strandirisen vet ingen idag.

 

Idag är barnbarnet Eva en av dem som odlar strandirisen och för historien vidare. Hon berättar att i hennes föräldrahem kallades irisen för ”farfarsliljan” efter farfar Petrus. För att ta upp den traditionen har strandirisen fått sortnamnet ’Petrus’.

 

Herrgårdspion ’Lisa Valter’

Paeonia x hybrida ’Lisa Valter’

 

 

En herrgårdspion med finflikigt bladverk som från början kommer från Kälarne i Bräcke kommun men har flyttats runt under åren och idag växer den i Lerum i Västergötland. I Kälarne odlades den av Lisa, som hette Melin som ogift, och hennes man Johan Henrik Valter. De var födda på 1870- respektive 1860-talet och troligen fanns herrgårdspionen i trädgården i Kälarne redan när de flyttade in i början av 1900-talet. Att den fanns där i slutet av 1940-talet kan Johans brorsbarn Åke intyga. Åke och hans morfar besökte Lisa och Johan 1948 eller 1949, och fast Åke bara var ett barn minns han att pionen stod i trädgården. Åke berättar att det inte fanns särskilt mycket till trädgård kring huset förutom några rabatter, och där växte pionen.

 

Fyrtio år senare hämtade Åke en delning av plantan från Lisas och Johans övergivna trädgård och tog med den till Hudiksvall där han bodde. Några år senare fick den flytta med till Lerum och därifrån fick Pom en delning.  Åke har funderat på varifrån pionen kan ha kommit till Kälarne och kanske leder ett spår till Ljungå herrgård längre söderut i Jämtland. Vid Ljungå fanns ett stort bruk med många anställda kring förra sekelskiftet. Någon som bodde i samma by som Lisa jobbade som dräng där och när Åkes morfar på 1920-talet byggde ett eget torp i Kälarne, hämtades en del byggmaterial från en rivning på herrgården. Kanske hämtades också en bit av pionen någon gång därifrån? Herrgårdspionen, som blommar med enkla blommor i maj, har fått sortnamnet ’Lisa Valter’ efter den första person som man med säkerhet vet odlade den.

 

Luktpion ’Maria Västerlund’

Paeonia lactiflora ’Maria Västerlund’

 

 

En fylld mörkt rosa luktpion som kommer från en trädgård på Frösön. Hit flyttade läraren Anders Larsson och hans fru Maria Västerlund när Anders gått i pension år 1915. De övertog huset, en liten träkåk, efter en snickare och hans familj och gården hade då fått namnet Timmermannen.

 

Maria Västerlund tyckte om att arbeta i trädgården och med tiden hade hon odlat upp i stort sett hela tomten. Att det växte både rosor och en pion i trädgården redan på 1920-talet berättar ett barnbarn, den nuvarande ägaren Karins mamma född 1918 och uppvuxen i huset. ”Pionen har alltid stått där” berättade hon när Karin frågade. När Maria Västerlund avled 1937 flyttade Karins morföräldrar in i huset och år 1949 övertog Karins föräldrar det. Men under alla år och genom alla generationsskiften har pionen stått kvar på samma plats i trädgården. Nu har luktpionen fått sortnamnet ’Maria Västerlund’ efter kvinnan som troligen planterade den, en blomsterälskande lärarfru.

 

Trädgårdsaurikel ’Aspås Lien’

Primula x pubescens ’Aspås Lien’

 

Från Aspås kommer en liten sammetsröd trädgårdsaurikel. Den går att spåra åtminstone tillbaka till 1930-talet och har växt på gården Aspås Lien under alla år. Där växte den i en halvmåneformad upphöjd rabatt, det berättade systrarna Anna-Lisa och Agnes-Marie för sin brorsdotter Carin som växte upp där under 1960-talet. Systrarna var födda på gården på 1920-talet och mindes att trädgårdsaurikeln fanns där redan när de var barn. Hur den kommit dit visste de inte, men kanske genom Hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare, alternativt genom en berest faster som tog med växter hem. Trädgårdsaurikeln har fått sortnamnet ’Aspås Lien’ och blir en av de sammanlagt fjorton trädgårdsauriklar som bevaras i Nationella genbanken.

 

Trädgårdsaurikel ’Chokladbrun’

Primula x pubescens ’Chokladbrun’

 

 

Denna chokladbruna lilla trädgårdsaurikel kommer från Evert Nilssons plantskola i Ås. Perennen donerades till genbanken från sonen Hans. Evert Nilsson och hans fru drev från 1960-talet till 1990-talet en handelsträdgård i Ås, där de också lade stor möda och stort intresse på rosor, perenner och exotiska träd. De samlade fröer och odlade fram ett material från hela norra halvklotet och sålde vidare dessa i sin handelsträdgård.

 

Läs mer i boken ”Välkommen i min lustgård” som är en sammanställning av artiklar som Evert Nilsson skrivit genom åren i medlemstidningen för Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

 

Flikrabarber ’Jämtlands Jätte’

Rheum palmatum ’Jämtlands Jätte’

 

I genbanken bevaras en flikrabarber som blir mellan 250 och 270 cm hög och som fått sortnamnet Jämtlands Jätte. Den har stått planterad på en gård i Östersund, troligen sedan förra sekelskiftet. Då flyttade den nygifta Karin in på gården och hade antagligen med sig en delning av flikrabarbern från sitt föräldrahem på Rödön. I början av 1930-talet föddes barnbarnet Åke på gården och han minns att flikrabarbern stod stor och ståtlig mitt på en gräsplan. ”Där hade den nog stått ett tag då” berättade Åke. Flikrabarbern har traditionellt använts som medicinalväxt, verksam mot feber, gulsot, diarré och magkrämpor, men i Åkes föräldrahem odlades den ”bara” som prydnadsväxt.

 

I boken ”Trädgården i Jämtland och Härjedalen” från år 1934 omnämns flikrabarber också som fin solitär, det vill säga fristående i gräsmattan. ”Den har blommat alla år som jag kommer ihåg” berättade Åke.

 

Rosenkrage ’Rosennymf’

Tanacetum coccineum ’Rosennymf’

 

 

Denna rosenkrage med ljust skära blommor kommer från Evert Nilssons plantskola i Ås. Perennen donerades till genbanken från sonen Hans. Evert Nilsson och hans fru drev från 1960-talet till 1990-talet en handelsträdgård i Ås, där de också lade stor möda och stort intresse på rosor, perenner och exotiska träd. De samlade fröer och odlade fram ett material från hela norra halvklotet och sålde vidare dessa i sin handelsträdgård.

 

Denna rosenskära är en frösådd planta som Evert förökade upp på sin plantskola. Sorten är troligen en korsning mellan Tanacetum coccineum ’Nanum’ och Tanacetum coccineum ’Robinsons Red’. Rosenskäran blir 30–40 cm hög och har enligt Evert ”ljust skära, dubbla blommor i en härlig nyans […] och Rosennymf har blivit dess namn.” (Ur boken ”Välkommen i min lustgård” av Evert Nilsson)

 

Läs mer i boken ”Välkommen i min lustgård” som är en sammanställning av artiklar som Evert Nilsson skrivit genom åren i medlemstidningen för Sällskapet Trädgårdsamatörerna.

 

Perenner från Evert Nilsson i Ås

I genbanken finns en liten samling om tretton perenner med svenskt ursprung, det vill säga sådana som förädlats eller selekterats i Sverige. De är en viktig del av vår trädgårdshistoria och berättar om svenska plantskolor och handelsträdgårdars historia. Bland de tretton som bevarats kommer sju från Evert Nilssons plantskola i Ås och är donerade till genbanken av sonen Hans. Sorter som bevaras i Nationella genbanken är till exempel trädgårdsaurikeln ”Chokladbrun”, stor blåklocka ”Snövit” och trädgårdsstormhatt ”Vitspira”.

 

Fylld kanelros ’Höstoppen’

Rosa (Foecundissima-Gruppen) ’Höstoppen’

 

Denna buskros, en fylld kanelros, blir ca 0,7–1,2 meter hög och blommar med rosa blommor i juni-juli. Rosen är känd i odling sedan 1905.

 

Gården Höstoppen ligger i Äspnäs i Strömsunds kommun och har funnits i samma släkt i 17 generationer. Den nuvarande fastigheten byggdes av Erik Jönsson och hans maka Gunilla i slutet av 1800-talet på den plats där det tidigare funnits fäbodar under ett halvt sekel. Erik Jönsson är farfars far till Göran Espmark som nu bor på gården.

 

I samband med inflyttningen i fastigheten anlitades en trädgårdsarkitekt för att anlita en fin trädgård. Denna ros, som är det enda minnet av den trädgården, växer numera vild intill vägen som går upp till gården. Namnet Höstoppen syftar på platsen där gården ligger. En hös är ett berg som stupar brant ner i en sjö och gården ligger på toppen av hösen, därav Höstoppen.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Fylld kanelros ’Fjällsjö-Norrby’

Rosa majalis (Foecundissima-Gruppen) ’Fjällsjö-Norrby’

 

 

Denna buskros, en fylld kanelros, blir ca 0,8–1,3 meter hög och blommar med rosa blommor i juni-juli. Rosen är okänd i odling.

 

Rosen är hittad i Fjällsjö-Norrby utanför Strömsund. Historien kring rosens ursprung är oklar då det inte varit möjligt för Pom att finna ägaren till den fastighet som fyndplatsen angränsar till. Rosen växer i ett mindre bestånd på en mindre skogsvägkant och invid en låg stenmur som troligen utgör en tomtgräns. Plantorna ser klippta ut men de är troligen betade av älg eller andra vilda djur. Plantor med varierande antal kronblad förekommer i området.

 

Den angränsande tomten är delvis igenvuxen av kanelros, Rosa majalis, vars blommor ibland hade några extra kronblad. Rosen kan vara ett trädgårdsutkast men skulle även kunna ha ett ursprung i den omgivande skogrika naturen. Tack vare den attraktiva blomformen är sorten odlingsvärd.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Rugosaros ’Bonäset’

Rosa (Rugosa-Gruppen) ’Bonäset’

 

 

En buskros, höjd 0,7–1,2 meter. Rosa blommor. Blomningstid juni-juli. Okänd i odling. Fyndplats Bonäset, Strömsund.

 

Mer information kommer inom kort.

 

Rugosaros ’Hansa’

Rosa (Rugosa-Gruppen) ’Hansa’

 

Fotograf: Leif Pettersson, Jamtlis Gynnare

 

Denna buskros, en rugosaros, blir ca 1–1,5 m hög och blommar med fyllda karminröda blommor i juni-juli och blommar sedan igen (remonterar).

 

Sorten är känd sedan 1905 och kommer ursprungligen från Holland. Känd i svensk kultur sedan 1923 och salufördes redan under 1920-talet av fem plantskolor. Rosen ’Hansa’ är mycket vanlig i Sverige, även i de norra delarna av landet och Jämtland.

 

Denna genbanksaccession kommer från Avaträsk, Dorotea i Västerbottens län. Rosen ’Hansa’ utsågs 2021 av Svenska Rosensällskapet och Pom till Jämtlands landskapsros.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Rugosaros ’Klippsta’

Rosa (Rugosa-Gruppen) ’Klippsta’

 

 

Denna buskros, en rugosahybrid, blir ca 0,8–1,3 meter hög och blommar med rosa-röda blommor i juni och juli och blommar sedan igen (remonterar). Rosen är känd i svensk kultur sedan första hälften av 1940-talet.

 

Denna ros har tillhört Kristina Charlotta Eriksson. Den insamlades på torpet Klippsta utanför Hoting i Strömsunds kommun. Kristina föddes i Tåsjö 1881. Hon blev faderlös vid tolv års ålder och auktionerades ut till olika bönder i tre omgångar innan hon gick för prästen och kunde ta pigplats. 1899 gifte hon sig med Johan Eriksson. 1904 byggde Johan och Kristina Sveriges troligen första kronotorp, Klippsta. De var dock för tidigt ute, lagfarten på torpet kom inte förrän 1909, så torpet revs två gånger av länsman. Efter varje rivning kom goda vänner från Rörström och hjälpte Johan och Kristina att bygga upp huset igen. Kristina och Johan fick 10 barn.

 

Trädgården var innehållsrik och blomstrade. Vid gaveln på huset anlade Kristina en liten kryddgård och planterade där en rosbuske. Rosen visade sig vara livskraftig och bredde med tiden ut sig så att den nu täcker en del av framsidan av torpet, trots att jordmånen där är mycket tunn ovanpå berget. Kristina dog 1970, 89 år gammal. Rosen har fått sortnamnet ’Klippsta’ efter gården där den växer och frodas.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Frösö’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Frösö’

 

Denna buskros blir ca 0,8–1,3 meter hög och blommar tämligen rikligt med doftande, krämvita enkla blommor under juni-juli. Rosen har påträffats på flertalet ställen i landet och är känd från tidigt 1900-tal, men ursprunget är dock okänt. Lokala namn på rosen är ”Frösörosen”, ”Jämtlandspimpinellen”, ”Morbror Carls ros” och ”Nils”.

 

Genbanksaccessionen samlades in på Frösön i Storsjön, Jämtland. Ulla Oscarsson, boende på Frösön, berättar att rosen hämtades från parken vid Frösö sjukhus och planterades i en privat trädgård i mitten av 1970-talet. Frösö har sannolikt vuxit länge i parken som anlades på 1910-talet. Sjukhuset är numera rivet, men delar av parken finns kvar. År 1960 fick Öjebyns försöksstation i Piteå plantor från Frösön för provodling i Piteå. Några ytterligare detaljer om rosens historik på Frösön har inte gått att finna.

 

Från Strömsund i Jämtland berättar Harriet och Kjell Person att de har ’Frösö’ i sin trädgård sedan många år. Karin Karlsson, som är född på gården i Strömsund, minns rosen från sin barndom, en vacker vit ros som doftade mycket gott. Karin är nu 80 år fyllda och har sitt hem i Stockholm, men återvänder varje sommar till Strömsund och sina barndomstrakter. Det har inte varit möjligt att få fram säkra belägg för vilket år ’Frösö’ planterades i Karin Karlssons trädgård, men det är högst troligt att det är hennes föräldrar som planterade rosen i samband med att huset var nybyggt 1943.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Graninge’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Graninge’

 

 

Denna buskros blir ca 0,7–1,2 meter hög och blommar rikligt med doftande, vita fyllda blommor under juli. Rosen är endast påträffad på en plats, vid Graninge bruk i Sollefteå, och är troligen en spontan hybrid mellan ’Poppius’ och ’Frösö’.

 

Sedan Graninge Bruk anlades på 1670-talet har Graninge genomlevt stora industriella förändringar, från järnverk med masugn och hammare med stångjärn som viktigaste exportartikel via tråddrageri och spiksmedja till massafabrik, sågverk och vattenkraftverk. Idag är delar av Graninges äldre industribebyggelse ett väl bevarat kulturarv med bland annat vattenhjul, smedjor, arbetarlängor och herrgårdens flygelbyggnader.

 

Vid en av brukets äldre byggnader upptäckte en av Pom:s inventerare år 2010 en vitblommande ros i Spinosissima-Gruppen. Rosen liknade ingen av de vitblommiga sorterna som tidigare observerats under inventeringen varför den samlades in för provodling. Varifrån rosen kom och vem som planterade den vid fastigheten i Graninge har inte gått att få klarhet i, trots efterforskningar med bland annat intervjuer av fastighetens nuvarande och tidigare ägare och andra boende på orten.

 

Pom gör bedömningen att ’Graninge’ mycket väl kan vara en spontan hybrid som uppstått på fyndplatsen. Inventeraren observerade att sorten ’Frösö’ växer i ett mycket stort, för att inte säga gigantiskt, bestånd i brukets kärnområde. Tillsammans med ’Poppius’ är ’Frösö’ en tänkbar förälder till ’Graninge’.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Vaplan’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Vaplan’

 

Denna buskros blir cirka 2–3 meter hög. Den blommar med doftande fyllda vita blommor i början av juli.

 

Rosen ’Vaplan’ är troligen en så kallad ’Poppius’-hybrid. Rosen ’Poppius’ är en av de vanligaste och mest odlade pimpinellrosorna i Sverige, särskilt i kalla klimat och ofta under odlingsförhållanden som inte är de bästa. Den har rosa blommor. Under Pom:s inventeringar har fem tidigare okända ’Poppius’-hybrider påträffats, alla i Jämtland Härjedalen och västra Ångermanland. En av dem är ’Vaplan’ som lätt känns igen på de vita och fyllda blommorna samt de glandelhåriga blombottnarna och nyponen. ’Vaplan’ kan mycket väl vara en spontan hybrid med ’Frösö’ (”Frösörosen”), som bland annat har vita enkla blommor och glandler på blombottnen och nyponen.

 

’Vaplan’ har endast påträffats på en växtplats. Fyndplatsen är idag en övergiven industritomt i jämtländska Vaplan, Krokoms kommun. Tomten ligger invid Faxån på dess sydvästra sida och i direkt anslutning till och nordost om Kustvägen. På tomten låg Waplans Mekaniska verkstad. Rosorna växte i en rabatt invid gavelväggen av det före detta kontorshuset som revs på 1970-talet. Ingen vet idag när rosen planterades vid kontorshuset och varifrån plantorna kom. Detsamma gäller två andra intressanta insamlingar på samma plats, en annan av Pom:s fem nya ’Poppius’-hybrider som har svagt rosatonade blommor och en gulblommig, halvfylld sort i Foetida-Gruppen som Pom funnit på flera platser i Norrland.

 

Under varumärket Grönt kulturarv® lanseras och saluförs växtmaterial som samlats in genom Pom. Rosen Vaplan växer fint i hela landet och anses vara mycket odlingsvärd varför den valdes ut till sortimentet Grönt Kulturarv och går ofta att köpa hos växthandlare.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Jämtlands Nyby’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Jämtlands Nyby’

 

Denna buskros blir ca 1,5 meter hög. Den blommar med laxrosa till ljust rosa väldoftande blommor under hela juni månad.

 

År 1923 uppförde Anders Lindström (1865–1952) och hans fru Hilda, född Lundberg (1885–1969) sitt hus på Timmervägen i Lycksele. Hilda var trädgårdsintresserad och medlem i Lycksele Trädgårdssällskap. År 1942 såldes huset till Hildas brorson Helge Lundberg (1913–2002) och hans hustru Alice, född 1919.

 

Alice äldre bror Adolf Häggström gifte sig med Ester Jonsson frän Nyby i Jämtland. Byn Nyby ligger 20 km öster om Lit. Byn anlades år 1827 av bönder från Sollerön i Dalarna som vandrat hela vägen till Jämtland för att bli nybyggare och bosätta sig i Lit. Litsborna hänvisade dem dock till en plats ute i skogen, där de slog sig ned och anlade sina nya hem.

 

Nybyggarna var 53 personer fördelade på 13 familjer. Landshövdingen i Jämtland hade erbjudit bönderna skattefrihet i 30 år samt ett avsevärt startbidrag i form av utsäde och penningar, vilket var orsaken till flytten från Dalarna.

 

När Adolf och Ester var nygifta i slutet av 1940-talet skjutsade Helge och Alice paret till Esters föräldrahem i Nyby. Ester och Alice, som båda var mycket trädgårdsintresserade, tog med sig rotskott av rosen från föräldrahemmet och planterade dem i sina hem i Lycksele.

 

Sedan 2002 bor Maud och Christer Johansson i huset på Timmervägen. Rosen finns kvar i trädgården. Den spider sig villigt med rotskott och blir större och större för varje år. Rosen är nu cirka 1,5–1,8 m hög, blommar helt överdådigt och doftar gott. Maud delar gärna med sig av rosen till vänner och släktingar och har även planterat rosen vid det egna sommarstället i Lycksele.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Nälden’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Nälden’

 

Denna buskros blir ca 1–1,5 meter hög. Den blommar med ljust rosa fyllda blommor i juli.

 

Sortens ursprung är okänt, men är sannolikt svenskt och möjligen Jämtländskt. Rosen ’Nälden’ är troligen en så kallad ’Poppius’-hybrid. Rosen ’Poppius’ är en av de vanligaste och mest odlade pimpinellrosorna i Sverige. Rosen ’Poppius’ är alltså en av föräldrarna till ’Nälden’ medan den andra föräldern är okänd.

 

’Nälden’ har endast påträffats på fyndplatsen i Vaplan, som idag är en vägslänt i kanten av en övergiven industritomt. Tomten ligger invid Faxån och i direkt anslutning till och nordost om Kustvägen. På tomten lag tidigare Waplans Mekaniska verkstad. Rosorna växte förr i en rabatt invid gavelväggen av det före detta kontorshuset som revs på 1970-talet.

 

På ett flygfoto från 1960-talet över Waplans Mekaniska verkstad kan buskar skönjas på den plats där sorten fortfarande växer. Idag vet ingen när Nälden planterades vid kontorshuset och varifrån plantan/plantorna kom.

 

På fyndplatsen växer även två andra intressanta rosor som Pom samlat in och beskrivit. Den ena är ’Vaplan’ som bara påträffats på denna växtplats, den andra är ’Allan Carlsons Gula’.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Oviken’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Oviken’

 

Denna buskros blir ca 1–1,5 meter hög. Den blommar med ljust rosa fyllda blommor i juli.

 

Sortens ursprung är okänt. ’Oviken’ är en spontan hybrid med lokalt ursprung i Jämtland eller Härjedalen. Pom har inte funnit några uppgifter om att den saluförts av svenska plantskolor. Rosen ’Oviken’ är troligen en så kallad ’Poppius’-hybrid. Rosen ’Poppius’ är en av de vanligaste och mest odlade pimpinellrosorna i Sverige. Rosen ’Poppius’ är alltså en av föräldrarna till ’Oviken’ medan den andra föräldern är okänd.

 

Karl August Vestberg föddes 1880 i Häggenås norr om Lit i nuvarande Östersunds kommun. Hans hustru Alma föddes i Nyby, Lit 1881. 1915 flyttade paret med sina fem barn till gården Landsom 2 i Myssjö församling, söder om Oviken. Med sig på flytten hade de också rotskott av denna ros. Senare flyttade familjen, och rosen, till Borgen nordväst om Oviken där ytterligare två barn föddes. Karl August arbetade som soldat, skomakare och postombud. Han och Alma avled i Borgen, 1970 respektive 1956. Alla sju barnen levde sina liv i föräldrarnas hemtrakter, vilket sannolikt bidragit till att rosen med åren fick stor spridning i bygden, på västra sidan om Storsjöns långa södra vik.

 

Två av Karl Augusts och Almas barnbarn, sonsonen Allan Vestberg i Borgen och sondottern Eivor Nordman på Frösön har ’Oviken’ i sina trädgårdar.

 

Under Pom:s inventering registrerades fem fynd av Oviken från Frösön, Myrviken, Oviken, Nyby, Lit och Storsjö. Vid närmare efterforskningar om historiken kring dessa fynd har Karin Jirdén, Christina Bengtsson, Marica Mothorp-Tegelid och Håkan Magnusson med flera boende i bygden kunnat klargöra att ’Oviken’ är känd från 18 växtplatser i Jämtland och en i Härjedalen. De allra festa fynden ligger i området runt Oviken, från Borgen i norr till Mo i Vigge i söder.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Pimpinellros ’Poppius’

Rosa (Spinosissima-Gruppen) ’Poppius’

 

Denna kraftigväxande buskros blir ca 2–3 meter hög. Den blommar rikligt med mörkt rosa till ljust rosa fyllda och mycket väldoftande blommor i slutet av juni till början av juli.

 

Detta är en känd sort med delvis okänt ursprung. ’Poppius’ introducerades av Carl Stenberg (1785–1872) vid Lantbruksakademiens Experimentalfält i Stockholm och tillägnades Gabriel Poppius. Sorten förädlades sannolikt ur eget framdraget frö från Experimentalfältet. Möjligheten att sorten uppstod ur importerat frö eller utgör en importerad planta kan inte uteslutas. Möjligheten att Gabriel Poppius förde med sig rosen från Finland förefaller osannolik.

 

Det föreligger olika uppgifter om när sorten förädlades. Det vi säkert vet är att den salufördes av Experimentalfältet första gången 1869. Föräldrar okända.

 

Känd i svensk kultur sedan 1869, men är sannolikt äldre. Utsågs 2021 av Svenska Rosensällskapet och Pom till landskapsros för Härjedalen.

 

Gabriel Poppius föddes 1769 i Jockas, Finland, och avled 1856 i Stockholm. Han gifte sig 1809 i Stockholm med Anna Gustava Hochschild (1789–1849). Paret fick fem barn. Gabriel Poppius var en svensk ämbetsman med många framgångsrika uppdrag. Han var ledamot av Vetenskapsakademien 1827–1847 och han utnämndes till statsråd 1833, men begärde avsked 1836, vilket beviljades. Poppius var Vetenskapsakademiens representant i riksdagen från 1828 till 1840 och direktör för Lantbruksakademien från 1838 till sin död.

 

Lantbruksakademien, grundad 1811, hade experiment- och försöksfält i Stockholm. Delar av verksamheten förlades tidigt till Frescati där en försöksverksamhet med bland annat växtförädling startades. Experimentalfältet kom också att omfatta en framgångsrik plant- och trädskola. Lantbruksakademien och Experimentalfältet är föregångare till Sveriges lantbruksuniversitet.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Plommonros ’Huldra’

Rosa villosa ’Huldra’

 

 

Denna kraftigväxande buskros blir ca 3 meter hög. Den blommar rikligt med varmt rosa till ljust rosa fyllda blommor i juli.

 

Denna ros är en spontan hybrid med ursprung i Evert Nilssons trädgård i Ås, Jämtland. Möjliga föräldrar presenteras nedan. Känd i svensk kultur sedan 1950- eller 1960-talet.

 

Sven Nilsson i Höja, Ängelholm lämnade in sorten ’Huldra’ till Pom. Han hade fått en planta av Evy Johnsson på Tåstarps Backaväg i Munka-Ljungby i nordvästra Skåne. Evy, som var god vän till Evert Nilsson i Ås, hade fått rosen av honom. Evert Nilssons plantskola i Ås utanför Östersund föddes ur en längtan efter en lustgård i norr. Evert var femte generationen på gården. Hans farmors farfar flyttade dit 1814 då det var ett torpställe. Alla på gården före Evert var lantbrukare och så började även Evert sin yrkesbana. Hans intresse för ovanliga växter var stort och 1936 startade han en plantskola, som han drev tillsammans med hustrun Inge. Plantskolans inriktning var att föröka och sälja härdiga växter för de nordliga delarna av Sverige.

 

Evert var förtjust i och hämtade gärna namn till växter från norrländska naturväsen. En buskros som han fann i sin egen trädgård döpte han till ’Huldra’.

 

I en lista från en växtinventering av sin trädgård som Evert Nilsson gjort 1990, uppger Evert Nilsson att ’Huldra’ är en hybrid mellan ’Poppius’ och Rosa rubiginosa, äppelros. Pom:s DNA-studie visar dock att ’Huldra’ har andra föräldrar än de som Evert Nilsson uppgav.

 

Pom:s DNA-studie visar att moderplantan till ’Huldra’ är den rena arten Rosa villosa, plommonros, Rosa villosa ’Hurdal’ eller någon annan sort som är nära besläktad med Rosa villosa. En sort i Spinosissima-Gruppen, troligen med ljusa eller vita blommor, är med all sannolikhet pollengivare. Det ligger nära till hands att tänka sig att ’Finlands Vita’ är fadersorten till ’Huldra’.

 

Läs mer i boken ”Rosarvet i Nationella genbanken” av Lars-Åke Gustavsson och Henrik Morin.

 

Zonalpelargon ’Drottningminne’

Pelargonium x hortorum ’Drottningminne’

 

Från gården Drottningminne i södra Jämtland kommer denna zonalpelargon som fått gårdens namn. Sedan 1930-talet har växten i obruten följd funnits på gården och idag är det Ruth som i tredje generationen odlar och tar hand om den. På 1930-talet var det Ruths farmor som skötte om blomman. Hos farmodern stod alltid pelargonen i österfönstret i köket eller i kammarens söderfönster. Hon tyckte om starka färger och var därför extra förtjust i ’Drottningminne’.

 

När farmodern dog fick Ruths mor ansvaret för pelargonen och därefter blev det Ruths tur att ta hand om den. Ruth har alltid minst 2 eller 3 exemplar hemma på gården för att hon ska vara säker på att den ska finnas kvar.

 

’Drottningminne’ har ett kraftigt växtsätt och bladen har en svag, mörkare ring: en zonmarkering. Blommorna är halvfyllda och cerisefärgade med antydan till vita penseldrag i blommans mitt. Växten bär många blommor vilka även som avblommade sitter kvar på stjälken.

 

Läs mer i boken ”Pelargoner i Nationella genbanken – fönsterträd med kulturarv” av Karin Persson och Anita Ireholm

 

Rabarber ’Fäbod’

Rheum rhabarbarum ’Fäbod’

 

Från Härjedalen kommer rabarbern ’Fäbod’. Denna rabarberplanta växer ca 770 meter över havet vid fjällhotellet Fjällnäs och även vid en beteshage på en fjällgård i Bruksvallarna.

 

Fjällpensionatet i Fjällnäs öppnade på 1880-talet och är Sveriges äldsta. Gästerna var främst välbärgat folk från södra Sverige, England och Frankrike. Fjällhotellet hade redan från start en inhägnad köksträdgård som försåg det fina köket med bra råvaror, bland annat rabarber. I en ”Plan af Sveriges högst öfver hafvet liggande trädgård vid Fjällnäs” från 1907 kan man se att där odlades morötter, spenat, rädisor och dill.

 

”Plantan är mycket härdig, för klimatet i Härjedalen där den växer är bistert. Bladskaften är många och smala. Stjälkarna är inte trådiga och smakar gott”. (Ur boken ”Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl).

 

Rabarber ’Järpen’

Rheum rhabarbarum ’Järpen’

 

Denna rabarberplanta växte ursprungligen vid en före detta arbetarbostad på Tossön, strax söder om Järpens samhälle i Åre kommun. Arbetarbostäderna på Tossön kallades ”Paulenska huset” och ”Gårn på Tossön”. Huset byggdes omkring år 1860 och bostadshuset innehåller fyra lägenheter som ursprungligen beboddes av sågverksarbetare vid Husåsågen.

 

När sågen i början på 1900-talet flyttade sin verksamhet till Pilgrimstad i Bräcke kommun, såldes området med arbetarbostäder. Rabarberplantan är alltså över 100 år gammal. Idag förvaltas arbetarbostäderna av Arbetarhistoriska Föreningen Tossön. I samband med att arbetarbostaden skulle renoveras på försommaren år 1995 flyttades en del av rabarberplantan till en trädgård på Frejavägen i Järpen.

 

Rabarbern har ”stora, mörkgröna blad med tydlig, något utdragen spets. […] Frisk syrlig smak med krispig struktur”. (Ur boken ”Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl).

 

Rabarber ’Queen Victoria’

Rheum rhabarbarum ’Queen Victoria’

 

Svantes familj har en släktgård i byn Hoverberg som ligger vid Storsjöns södra del i Jämtland. Från gårdens räkenskaper finns en hel del dokumentation av alla grönsaker, frukter och annat som odlats på gården kring sekelskiftet. Bland annat noteras rabarbersorten ’Queen Victoria’. ”Det finns ännu kvar rabarber på gården, men om de härstammar från sekelskiftet är förstås svårt att veta”, skriver Svante.

 

’Queen Victoria’ är en stamsort till ”Förbättrad Victoria” eller bara ”Victoria” som den kallas idag. Det betyder att ”Victoria” är en utvald fröplanta av ’Queen Victoria’. Enligt Linus Ekbrant 1932 är ”Queen Victoria” den som i stor utsträckning men numera (1932) helt utträngts.

 

(Ur boken ”Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl).

 

Humle ’Kråklund’

Humulus lupulus ’Kråklund’

 

Humleodlingen vid Ulla och Bertils gård Kråklund i Ede by, Hammerdals socken i Jämtlands län, anlades år 1787 eller 1788 vilket man kan läsa i protokoll från storskiftet 1787. Då beslöts att Pål Pärsons humlegård på gården Kråklund skulle tillfalla brodern Jöns Pärsson mot att denne anlade en ny, lika stor, humlegård på den mark som tillskiftats. Beslutet togs 28 september år 1787, men med hänsyn till klimatet är det troligt att anläggningen av den nya humlegården inte ägde rum förrän följande vår. När den nya humlegården var tre år gammal skulle Pål ta den i bruk. Dessförinnan fick han fortsätta skörda humle på den gamla humlegården på Jöns mark.

 

Ulla och Bertil förvärvade Kråklund år 1989 och fann då humlen, livskraftig bakom ladugården bland hallonbuskage och brännässlor. Rotsystemet var och är mycket förgrenat och starkt. De har återskapat den gamla humlegården genom att ta bort ogräs och sätta upp störar. Idag finns där 16 störar. Från storskifteskartan bedömer de att gården haft minst 200 störar.

 

”Humleplantan är funnen genom metoden från växt till historia”. (Ur boken ”Humle i den svenska nationella genbanken” av Else-Marie K. Strese).